Wilma och Helena

Hej! Vi är två tjejer födda år 2000 som befinner oss i två olika städer av landet. Vi heter Wilma och Helena. Just nu har vi bestämt oss för att vara anonyma, men vi vet inte hur det blir sen. Vi kallar denna blogg för "easy peasy", men kommer skriva om ungefär motsatsen. Vi kommer bland annat skriva om att allt ibland inte är som det ska, men att det är okej. Det kommer också dyka upp en hel del annat, så stay tuned!

Varför kan ni inte acceptera och förstå?

Publicerad 2016-06-17 00:01:00 i Allmänt,

Just nu rinner tårarna. Jag är bara så slut. Varför är det så svårt? så svårt att acceptera hur jag mår. Varför ska jag alltid bli ifråga satt och bli kallad lat osv. Jag vil inte leva och sen att alltid bli frågasat. Nej, sluta snälla. Jag ber er acceptera. 
 
Jag har så länge döljt det, döljt hur jag mådde inför mina vänner. Eller är det verkligen mina vänner? Jag vet inte längre. Det kan inte acceptera att jag inte orkar, jag orkar inte träffa folk, jag orkar inte sova över osv. Jag vill men orkar inte. All min energi används för att försöka överleva så gott det går. Jag var helt ärlig om hur jag mått det senaste månaderna och berättat tydligt varför jag inte orkar. Men endå är det inte okej eftersom det finns folk som har det värre oc jag inte är den enda. Jag har ju pengar, familj och någon stans att bo. Då kan jag inte må dåligt. 
 
Kvällar som denna vill jag faktis in till pysket så jag kan få vara ensam och bara tänka. Bara få ligga i ett vitt rum. Men jag vill int erkänna hur jag misslyckas. Jag känner mig så tom blandat med alla dessa känslor. Snälla hjälp mig, jag kvävs. Jag känner hur den här sommaren kommer påverka mig så negativt. Dom jag och mina vänner håller på lär jag bli ensam i sommar. Sen när jag börjar gymasiumet kommer det nytt folk men min "bästa vän" kommer gå i samma klass och vem skulle vilja va vän med mig. En deprimerad och ångestful tjej som inte orkar med livet. Jag vill bara sluta, sluta med alla tankar. 
 
Hej jag heter Wilma, och idag hatar jag livet. Livet är så enormt jobbigt och jag kan inte ta hand om alla känslor. Jag heter Wilma och håller på att få ett återfall, ett fall ner i de mörka djupet. Det mörka djupet som jag så länge kämpat för att komma ur. Jag vill inte ner ditt igen. Dettig mig så lång tid att inse att det fanns en Wilma utan det mörka molnet, självskadan och hatet. Nu när jag lyckats går jag ner i mörkret igen. Vad gör jag för fel? Varför kan jag inte få leva utan det mörka molnet. Varför blev jag den där deprimerade tjejen som inte vill leva vissa dagar. Jag har slutat med självskadan, det var jobbigt men värt det jag. Jag antar att det är ett framsteg. Men jag vill bara plåga mig själv, för det känns som jag måste. Jag förtjänar det, men nu finns det en spärr. Jag vill inte svika min mamma.
 
Jag kvävs, hjälp.
Wilma

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela