Wilma och Helena

Jag gick ut nian i fredags, vilket både är roligt och ledsamt. En klass jag gått med sedan 2:an, att ha lektioner med klassen har varit en vardag. Men nu är allt ändrat och jag står utan skola i sommar. Mitt enda mål med att gå ut nian var att gå ut med 300 i merit vilket jag klarade. Jag gick ut med 307,5 men det känns fortffrande inte bra nog. Det är 32,5 poäng man kunde fått mer. 32,5 poäng jag ej lyckdes få. Jag blir aldrig nöjd.

 

Allt ska göras bättre och med bättre resultat, det i sin tur leder till att jag går ner i depressionens mörker då jag arbetat ut mig själv. Den senaste veckan har jag varit på botten allt är jobbigt och jag vill bara ligga i min värld. Inga krav. Det har lett till att jag tackat nej till att träffa vänneer osv en i gensvar får jag att jag är lat, jag har berättat tydligt för dom hur jag mår då jag inte orkar dölja det. Men det verkar fortfrande inte fatta. 

 

Jag har börjat fundera på att ta kontakt med bup igen även fast jag för mindre än 2 månader sen blev avskriven. Det känns inte som medecinerna mot depressionen funkar (fluxotin 20 mg). Men jag vill inte erkänna att jag är nere i det mörkaste mörkret igen. Sen är jag rädd att hamna på psyket igen, det var som allt jag gjorde bedömdes. Hur jag rörde mig, pratade och agerade. Det var också så sjukt jobbigt att vara med sian föräldrar då min mamma och pappa var med, någon var med 24/7. Och de var en anledning till varför jag mådde dåligt. Kommer ihåg attt det först skickade mig till en teraput som jag fick prata med som sedan skickade mig till läkaren. Det tog sedan ett beslut om att skicka mig till pysket då jag inte var i tillräckligt gott skick för att vara hemma. 

 

Kommer ihåg att min teraput som hette Pernilla ofta var orolig för mitt liv men hon skickade aldrig mig till pysket igen. Men jag måste påminna mig ofta om att jag inte är misslyckad bara för jag har det diagnoser jag har, utan jag är stark som lever med dom. Arbetar runt dom och försöker så gott det går.

//Wilma