Wilma och Helena

Ja jag sumpade chansen, tänker fortfarande på han i omgångar. Som ni kanske fatta sen innan har jag diagnosen ångest. Vilket påverkar hur jag känner inför att träffa nytt folk osv. Jag och han snackade  i ett halvår från och till, han var liksom så jävla perfekt, vi kunde snacka om allt. Även fast han var tvungen att stå ut med mina konstiga fasoner. Han var äldre 20, han hade inte klrat gymnaisumet än. Han var inte som andra, va inte ute och festade osv utan han var speciell på något sätt. De var något med han, var det hans ögon? hans röst? Hur vi kunde stanna uppe till 5 på morgonen för att vi snackade.  Även fast jag var för feg för att träffa han fanns han där. Kommer ihåg dagen så väll. 

 

Vi hade som sakt pratat i ett halvår , " jag är vid den här busshåll platsen 17.03. jag kommer va där sen är det ditt val. " Det var exakt när jag hade börjat med antidepressiva vilket gör att man känner sig extremt mycket mer ångestfylld och nervös, eller de biverkningarna fick iallafall jag.  Mådde verkligen skit var rädd nästan hela tiden och ville verkligen inte va ute vid folk då jag var rädd att nått skulle hända. Kommer ihåg att jag berättat för honom om det. Och bad han skjuta upp det. Men jag ville verkligen ha honom, ville att han skulle va min. Jag tog till mig od och började fixa mig, jag visste inte ens vad vi skulle göra. 20 minuter innan han skulle va i centrum så rignde han mig. Han sa att han nyss kom ut i duschen då han inte ställt klockan för att han inte trodde att jag hade kommit. Bussen gick även med 90 minuters mellanrum. Så vi träffades inte den där dagen och sen slutade vi prata. Han var så fucking perfekt men eftersom jag sköt upp det så länge så gick det åt helvete. Vi slutade snacka han skaffade theh efter några veckor och sen när det gjorde slut kom det där smset, smset jag int behövde eftersom jag hade mina ögon för honom. Jag skulle fortfrande göra allt för han. Var jag kär? det vet jag faktiskt inte. Men han var min pefrekta kille.

 

//Wilma