Wilma och Helena

Har haft ganska mycket med skolan men nu ät verkligen det jobbiga i skolan slut! Har kollat upp lite betyg som redan är färdiga och det flesta är A och B men även två C. Tror faktis jag bara kommer gå ut med 4-5 C och resten A och B. 

 

MItt enda mål med att gå ut nian var att komma upp i 300 merit och lite osäker om jag kommer sumpa det med 2,5 poäng om någon sänker mig då jag räknat med de bestämda betygen och det som jag ej vetat har jag tagit förra årets betyg och det blev 302,5. Så hoppas verkligen. 

 

Vet att meriten igentligen inte spelar nån roll då jag ligger cirka 70 poäng över antagningsgränsen. Jag är verkligen så ledsen över att splittras från mina klasskompisar iallafall det som jag pratar och umgås med. Har liksom mina närmaste tre vänner som jag träffar på fritiden och sen de i skolan. Men är verkligen så sjukt taggad att börja natur även fast det är svårt. Nytt folk, nya utmaningar och en ny skola. Även en chans att få vänner för livet, men det tär på mig så enormt att lämna den klass jag gått alla mina år med. Om två veckor finns inte min klass längre, då är det slut. Sen är jag skollös under sommarn tills jag får veta att jag kommit in. 

 

Har börjat acceptera min kropp, även fast det är svårt så har jag börjat accpetera att jag ser ut som jag gör. Jag kommer se ut såhär hela livet mer eller mindre och det är bara att börja acceptera det. Jag blir så vattenfylld av mina antidepressiva men min kropp är endå vacker. Jag lever, jag andas och jag är här. Jag har tagit mig så långt på ett år. För lite mindre än ett år sen så tänkte jag avsluta mitt liv. En tanke som hade kretsat i min hjärna i flera år. Något som alltid fanns där, något jag ville. Andra skolveckan i början av nian hamnade jag på pysket efter mitt första akutbesök hos bup. Hade vägrat gå innan, jag fattade inte varför min mamma tog mina rakblad, varför hon var så dum. Jag blev rasande varje gång hon hade hittat och tagit dom. Men nu förstår jag. 

 

Har fortfrande dagar då jag vill skada mig själv men jag gör det inte för min kropp är inte värd det, den är inte värd att bli ärrad mer. Mina ärr kommer alltid vara där även om det bleknar, mina lär kommer inte vara ärfria, inte heller mina höfter. Men med åren kommer det blekna och det kommer bevisa att jag klarat det . Jag klarade mig ur det beteendet, det kommer alltid finnas där men inte utövas. För jag är värd att må bra. 

 

Wilma