Wilma och Helena

Samtidigt som jag inte vill känna så letar jag alltid efter något. Något som gör mig hel, så jag kan sluta leta. För jag letar och letar men hittar aldrig personen som ska göra mig hel. I flera års tid så var jag tom och hade knappt några känslor. 

 

Jag känner känslor nu, men det är jobbigt. För känslorna är så stora och överväldiga, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Därför letar jag jag letar efter min trygga källa, min trygga person. En grund. Men jag hittar aldrig den där personen. Jag hatar mig själv för detta, jag vill inte behöva förlita mig på en person, jag vill kunna vara glad må bra och känna mig hel utan att behöva den personen. För om jag fäster mig vid personen så är jag så rädd, rädd att han lämnar mig. Rädd för att bli sårad. Men jag är även rädd för att dö ensam och oälskad. Jag tror jag kommer dö ensam och oälskad.

 

Jag visar mig så stark för omvärlden, men jag är så trasig och sårbar. Jag ställer frågan ofta. Vem är jag? Varför blev jag såhär och varför vill jag inte leva idag? Hur ska någon kunna älska mig när jag inte ens älskar mig själv. Livet är ett mysterium och jag som kontrollfreak vill veta allt. Även fast jag har börjat se omvärlden med nya ögon så tveckar jag, jag tveckaar så ofta. Är livet verkligen värt att leva? Visa dagar tycker jag att det är värt alla tårar, men visa dagar vill jag inte. Jag vill inte se framtiden. Särsklit sena kvällar som dessa då jag inte riktigt kan sluta tänka och bara vill somna. Jag sover så fruktansvärt dåligt även fast jag tar både circadin och melatonin, kommer ihåg på pysket att jag fick något vattenlöst medecin som nockade ut mig direkt, hade ju varit skönt om man hade sån hemma. Just i denna stund hade jag önksat att jag kunde gå ut och springa i skogen, men jag vågar inte. Jag vågar inte vara ensam ute på kvällarna. Samhället är så fucked up. 

 

//Wilma